Nu är det inte långt kvar kära vänner tills återträffen!! Den 2:e November smäller det, då ska jag åka hem igen! Äntligen, som jag har längtat. Varje morgon när jag vaknar undrar jag varför vi inte är i Hälsingland, varför inte Michaela har väckt mig. Lappen hänger på väggen, tröjan på speglen och halsbandet på hyllan ovanför min säng när jag inte har på mig det förstås.

Jag saknar tryggheten, uppskattningen och att man faktiskt kunde vara sig själv fullt ut, utan att känna sig rädd för vad folk ska säga. Att kunna dela alla känslor, tankar och att faktiskt bli tröstad och lyssnad på. Att faktiskt bli förstådd på riktigt och inte bara tomma ord som man är van vid att få höra, och att någon verkligen bryr sig. Men även att det var okej att vara ledsen och gråta utan att folk dömmer en utan fanns där.

Jag saknar känslan av att kunna leva på riktigt och jag saknar er alla min nya familj!!Ingen Maya utan er, ni är mitt allt och har gett mig mod att våga släppa en del av allt tungt ansvar jag faktiskt bär. Men jag är stark och jag är inte längre rädd för att leva under de omständigheterna jag gör, att jag kan må bra fast ni är som ni är. Jag kommer alltid att älska er, ni får mitt hjärta är att slå. Kärlek till er!! Saknar er enormt, saknar även att sitta i bästa gruppen och lyssna på alla underbara åsikter och allt kul vi har tillsammans!  

Jag har aldrig vågat vara riktigt ärlig förut, aldrig vågat vara annat än stark för tänk om någon skulle se mig? Igenomskåda mig? Se igenom min fasad, få veta hur knasigt allting egentligen är därhemma. Att varken mamma, pappa eller någon mer än 3 personer ur min släkt är okej, beter sig som man ska. Att min familj inte är funktionell men att det går att leva ändå, det måste det ju?

Många gånger skaver minnena på själen även om går att hantera så kan livet ibland känns i helt fel riktning, att det aldrig kommer bli bra. Men jag har lärt mig nu att: det kommer att lösa sig eller bli bättre iallafall så småningom även om allt känns mörkt och kallt ibland. Jag trodde aldrig det skulle vända, hoppet hade sakta men säkert nästan försvunnit, jag såg ingen mening alls. Idag har jag fått mer skinn på benen och vågar berätta om sånt som är svårt och hittat den jag är och vad jag vill med mitt liv.

Man ska inte skämmas över något man inte kan styra över men man kan heller inte prata om det inför allmän publik. Ibland skulle man bara vilja skrika ut det men något inom mig ber mig låta bli. Jag skäms inte men det är ett skamfyllt ämne att prata om. "Tänk om de skulle tycka illa om mig om jag berättade? Hur skulle folk reagera? Skulle de bry sig?" Än idag lever jag likt många andra tusentals maskrosbarn här i världen med samma tankar. Vi är starka att ta emot de allra hårdaste smällarna och motgångarna för vi är ju MASKROSBARN-överlevare.