Jag har aldrig vågat vara riktigt ärlig förut, aldrig vågat vara annat än stark för tänk om någon skulle se mig? Igenomskåda mig? Se igenom min fasad, få veta hur knasigt allting egentligen är därhemma. Att varken mamma, pappa eller någon mer än 3 personer ur min släkt är okej, beter sig som man ska. Att min familj inte är funktionell men att det går att leva ändå, det måste det ju?

Många gånger skaver minnena på själen även om går att hantera så kan livet ibland känns i helt fel riktning, att det aldrig kommer bli bra. Men jag har lärt mig nu att: det kommer att lösa sig eller bli bättre iallafall så småningom även om allt känns mörkt och kallt ibland. Jag trodde aldrig det skulle vända, hoppet hade sakta men säkert nästan försvunnit, jag såg ingen mening alls. Idag har jag fått mer skinn på benen och vågar berätta om sånt som är svårt och hittat den jag är och vad jag vill med mitt liv.

Man ska inte skämmas över något man inte kan styra över men man kan heller inte prata om det inför allmän publik. Ibland skulle man bara vilja skrika ut det men något inom mig ber mig låta bli. Jag skäms inte men det är ett skamfyllt ämne att prata om. "Tänk om de skulle tycka illa om mig om jag berättade? Hur skulle folk reagera? Skulle de bry sig?" Än idag lever jag likt många andra tusentals maskrosbarn här i världen med samma tankar. Vi är starka att ta emot de allra hårdaste smällarna och motgångarna för vi är ju MASKROSBARN-överlevare.